En del av er vet redan, jag berättade öppet på facebook och instagram att jag blev mobbad och ville dö. Så jag tänkte berätta mer i detalj eftersom jag inte kunde det där.
Jag har haft lätt att få kompisar, det hade jag fram tills jag fick diabetes typ 1. Jag hamnade på sjukhuset i 2 veckor, när jag kommer tillbaka till skolan märker jag att det är inte lika många som vill vara med mig mer. Mina klasskamrater blev lite avundsjuka på mig för att jag fick äta druvsocker när jag var låg och för att jag ibland fivk annan mat i skolan, t ex pasta istället för soppa. Vi visste inte hur vi skulle dosera till soppa så det var därför. I trean när vi ska börja skolan springer jag glatt till mina kompisar, där ich då märkte jag att de inte snackar med mig, vilket de alltid annars har gjort. På rasterna fick jag inte vara med och leka, alla andra var välkommna men inte jag. Lärarna på fritids samt min mentor blev inkopplad. Det blev en liten bättring men höll inte så länge. I fyran som är mitt värsta år i mitt liv och jobbigaste skolår blev allt jobbigt och värre. De skrattade åt mig under redovisningar och högläsningar, de tryckte ibland upp mig mot väggen och kommenterade mitt utseende, de kommenterade och skrattade ibland åt mina kläder som såg precis likadana ut som deras, de frös ut mig totalt. Jag gjorde iprincip allt för att slippa gå ut på skolgården, jag kommer ihåg att när lärarna upptäckte mig inne på skolan tog jag fram min blodsockermätare för då kunde de inte säga något, jag satte provtagaren 1-2 mm ovanför fingret för att då fick det inte hål vilket betyder att jag måste sticka om och om igen tills det kommer. Lärarna stod över mig så de kunde kicka ut mig igen när jag kollat blodsockret. Lärarna brydde sig inte att jag blev mobbad, inte ens rektorn. De värsta är att de stod på mobbarnas sida!! Jag blev inte bjuden på kalas, medans alla andra tjejer i klassen blev det. Som jag skrev på insta och fb så slutade det med att jag trodde på vad dem sa och satt hemma framför spegeln och kommenterade hur ful och äcklig jag var. Jag ville inte leva längre, jag ville dö, bara ta mitt liv och slippa må så j*vla dåligt. Jag var 10 år, 10 år och hade dessa tankar! De ända personerna som visste detta var min mamma och min ena syster. Jag har hållt tyst om det fram tills 1 månad sedan ungefär, inte ens min bästa vän har vetat om det. Men det finns en anledning bakom varför jag skrev ut det!
Jag bytte skola, det blev bättre men 98:orna började hålla på med mig istället. Där tog de min sjukdom och använde de, t ex blev mitt smeknamn diabetes, de småskrattade pt mina sticksår på fingrarna. Var man borta en dag letade dem upp en när jag var där och gjorde ett litet förhör. Detta var inget jämfört med vad jag fått stå ut med innan, så bryr mig inte om det. När de slutade började 99:orna samt min dåvarande bästa kompis. Jag fick höra att jag såg ut som anorexi, blev in puttad i väggen, min bästa kompis sparkade grus på mig, frös ut mig osv. (jag har klippt bandet med människan), i sexan var allt bra fram tills vårterminen, då började jag få elaka KIK meddelanden från en klasskamrat, jag satt hemma och grät, lärarna fick reda på det och tog tag i det. Jag minns att min mentor tog fram nyhetsreportaget om hon 13-åringen från Kumla som hoppade framför ett tåg. Hon visade klassen det och sa efteråt ”Ja så här kan det sluta vid mobbning” och så tittade hon på tjejen som höll på med mig.
Var det min Diabetes som startade från första början? Hade jag blivit mobbad om jag aldrig fick det? Men jag ör faktiskt glad på ett sätt att det hände, hade jag aldrig fått diabetes hade jag kanske aldrig blivit mobbad, och då hade jag aldrig bytt skola. Vilket betyder att jag hade gått högstadiet tillsammans med dem och haft dem som kompisar och då hade jag förmodligen aldrig behövt byta högstadieskola, och då hade jag aldrig träffat min före detta bästa vän (vi har glidit isär sen vi slutade 9:an.....)